Remkilen & Malstabodarna

HISTORIEN OM REMKILEN

Vi hämtade hunden och kvar blev han, här börjar historien om mitt liv som hundägare.

JAKTSKOLNING

Dressyr var ett okänt begrepp för mig vid den tiden, en fågelhund skulle väl stå för "fågel"!!!

Till en början så fick Dex springa så mycket han ville, i skogen, på fälten och i vattnet. Det var så att änderna, orrarna och tjädrarna nästan dog av skräck. För jaga kunde han tidigt, villebråd hittade han och man såg honom en gång i kvarten i bästa fall.

Första sommaren fick han vara med på morkulla för att få lite skottvana och för att leta upp de som var skadade. Det tände honom utav bara den, för på kvällarna så satt han på källarkullen och kollade morkullorna som flög över stugan . Han vägrade att komma in så när kvällen var till ända så var hunden grå till färgen av mygg i stället för brun.

FÖRSTA TANKARNA PÅ DRESSYR

Vid den här tidpunkten så fanns det inte så många som hade stående fågelhundar i Sundsvall. Av en slump träffade jag Jens Hulte´n vid kiosken, han hade också en irländare (Eieholms Lord) i bilen, den kom från Eivor Holmsten i ÅS.

Han berättade att han hade varit på kurs året före i Vemdalen. Kursledaren hette Björn Jönsson och det hade varit kanonbra enligt Hultén.

När augusti månad närmade sig så var jag anmäld till kursen i Vemdalen.

VEMDALSSKALET AUGUSTI 1983

Efter första kvällens presentation av hundar så skulle vi ut på fjället, upp mot jaktkojan som ligger mot Oxsjöshållet till.

Björn Jönsson ville se våra hundar och vad de gick för, så vi släppte dem parvis. Det första släppet gick ju bra, Dex var inte ute i det släppet. Dex hade andra släpp så vi skickade ut hundarna, Dex sökte ut till vänster och körde en kull, två kullar, tre kullar, fyra kullar (ca 50-60 fågel i luften). Redan efter 10 minuter hade han visat upp sin viltfinnarförmåga. Björn såg mycket bekymrad ut när jag efter många om och men fick in hunden.

Han kommentar var kort och koncist "den där hunden har haft mycket kontakt med vilt".

Sedan sa Björn, du får inte gå med oss, eftersom det inte finns en fågel kvar i terrängen om vi släpper ut Besten.....

- Hittar du i fjället, frågade Björn

- Ja svarade jag.

- Bra då får du gå i den där dalgången och träna hunden, så går vi nästa dalgång.

RÅD PÅ VÄGEN

Björn gav mig några råd som jag har tagit med mig under årens lopp och det är:

"Var konsekvent i dina kommandon och visa hunden vad du menar innan du agerar".

Jag fick två råd för Dex:

- Spring och hämta hunden.

- Bär tillbaka hunden där den borde ha tagit stånd, låt den ligga och låt den ta igen sig ca 5 minuter.

Jag kan lova att jag sprang, jag bar och släpade hund i två dagar. På tredje dagen hände något som jag aldrig glömmer:

I en fart av ca 30 kilometer kommer Dex springande, viker sig i luften och står i 90-graders vinkel som en staty. Jag undrade om det var fel på honom, så jag gick fram och kollade vad han gjorde. Mitt framför nosen, ca 40 cm trycker en ripa (jag var chockad). Han reste på kommando och han stannade på ligg. Efter denna upplevelse så kan man nog säga:

- Ge aldrig upp det ordnar sig så småningom. (Men det kan ta lite tid och många kilon).

Resten av kursen så fick vi vara med och träna med de övriga kursdeltagarna. Dex hade ett utmärkt med- och mot vindssök enligt dem som förstod sig på detta. Dex fick utmärkelsen bästa hund av de 16 hundarna som var med och Björn myntade ett uttryck som jag har förstått var väldigt positivt på den tiden. När man kom med en röd så tittade övriga bort (vissa undantag fanns i södra Sverige enligt Björn). Björn sa nämligen till oss, är det någon hund jag skulle vilja ha ur denna kurs så är det Dex, trots att jag inte gillar Irländare.

Björn uppmanade mig att starta Dex på fjällpokalen i september 1983, mitt första jaktprov.

Det blev en svart historia, så den glömmer vi tills vidare.

KUSTJÄGARNA

Kustjägarna från Sundsvall, eller dubbelnollorna som Nisse Nilsson och Rikard Sjöholm kallade oss (kända profiler i engelsk setter kretsen).

Kustjägarna på den tiden var oftast Lars Westlund och jag själv. Prov det åkte vi på, till Norge på hösten, och vinterprov i Sverige. Många "nollor" blev det, men kul hade vi. Vi tränade oftast inte hundarna innan vi for på prov, i alla fall inte på vår-proven. Proven blev en del förberedande träningen inför hösten. Så var det också när Dex var fem år, ingen träning från oktober till mars. Då startade vi på Rödfjället i Funäsdalen,

Dex tog då sitt och mitt första pris en 1: Ökl. Snacka om lycka! På kvällen bjöd man Nisse på champagnk, man får bara 1:a pris en gång.

Därmed var dubbelnollorna borta för alltid. Lars tog även ett andrapris på sin Engelske Setter Zeb lite senare det året.

FRÅN DÅTID TILL NUTID

Under året 2000 så har jag slutfört min aspiranttjänstgöring som domare på skog..

Att bli domare för de Brittiska stående fågelhundarna, är för mig ett sätt att visa min uppskattning till alla de som har lärt mig det jag vet om stående fågelhundar. Dessutom tror jag att jag kan tillföra en hel del i debatten om att jaga och träna in hundar i skoglig miljö. Det vill säga vad som gör en hund bra i skog och vilka krav kan man ställa på en hund i samband med skogsfågeljakt.

Vilka egenskaper, vilka linjer och kriterier skall man sätta upp, när man köper en hund och bor i skogslandskap och har långt till fjälls.

Jag skriver inte en massa jaktprovinformation om mina hundar för det finns i avance och på andra ställen, men glöm inte bort vad hundarna är till för,

Jakt, jakt och åter jakt. Allt annat är något som vi gör för att synas genom våra hundar. Våra jaktprov är viktigt för den avel som vi bedrives, som skall föra våra raser framåt för framtidens och dagens jägare.

KONTAKTER OCH VÄNNER

Utan hjälp från dessa personer så har man inte kommit långt.

Sören Hammar i Gävle.

Björn Jönsson (den stora pointermannen med den stora hatten som fick mig att börja gå prov, och visade hur man skall dressera hund)

Lars Westlund, Kenneth Englund, Bert-Åke Holmsten, Ronny Boström, Tage Lidström och alla övriga i Sundsvall

Alla trevliga i Östersund med omnejd

Samt mina jaktvänner och valpköpare runt om i landet

DET BÄSTA MED ATT ÄGA EN RÖDING

För en skogis som älskar hundar som håller kontakt, är lättförda och som har en naturligt inbyggd egenskap. Att alltid göra sitt bästa för att få tillfredställa en skjutgalen husse som gillar att fylla frysen inför hösten.

VI ÄR REMIKILENS KENNEL

Thore Sandström

Lisa Eriksson, Sara Eriksson och Ebba Eriksson

Hundar som jag har och har haft i min kennel under 25 år (flyttas och syns under hundar i menyn)

Nävermons Dex Thodos Axa Thodos Lazy, Remkilens Zickan, Remkilens Bookie Tuk Tuk Remkilens Baloo Remkilens Embla Balydavid Amber, Remkilens Commandoran Remkilens Sigge